30 dagar frost

...snart kommer ju filmen 30 days of night baserad på serienromanen med samma namn och jag blev liiite nervös när jag hörde talas om serien för första gången och att premissen var samma som i Frostbiten (som jag faktiskt skrev före 30 days of night sådeså). Men sedan när jag läste den lugnade jag ner mig.

För titta bara här på bilden jag gjort:


Skillnaderna är ju avgrundsdjupa!
I Frostbiten kör den kvinnliga polisen tjänstefordonet. HAH!

En till riktigt snygg titel.

självransakan 2.0

...det slog mig för en stund sedan att jag startade den här bloggen i syftet att det skulle motivera mitt skrivande av mitt romanprojekt. Därav "taglinen" under rubriken. Manusförfattare och förhoppningsvis romansförfattare. Och hur blev det med det?

Ja boken ligger lite på is. Men det är på grund av filmmanusuppdrag, och det är så sjukt roligt att skriva filmmanus! Men jag vet, jag måste skärpa mig. Problemet är såklart titeln på boken. Jag gillar enkla titlar, korta och snygga. Som Safari. Det är en snygg titel, börjar på S som är en snygg bokstav och ordet betyder resa (om jag minns rätt) och det ger ju en bra vink till läsaren att här blir det åka av. Men man kan inte skriva en roman med en så kort titel i Sverige. Såvida man inte skriver en deckare. Då kan boken heta "Mordbrand" utan problem. Men är man ung författare måste man ha en längre titel. Jag har funderat på ett par förslag.

Vinden ven över Klarljunga hed

Är en bra titel. Alliterationer och allt. Problemet är att det är en titel för en bok som handlar om någon som är ung på femtiotalet och som skriver om den revolutionerande händelsen när bröst för första gången intresserade honom och hur hans brorsa var raggare.

Jag har ingen bror och jag är inte ens säker på om det finns en plats som heter Klarljunga (och om det isåfall finns en hed där)

Där skall vi leva och bo

Passar mig bättre som var liten på sjuttiotalet. Hur jag bodde med morsan i lägenhet. Brorsan sniffade lim i tvättstugan. Städtanten var finsk och spred skräck i grannskapet.
Men fortfarande, jag har ingen bror och vi bodde i hus.

Jag andas din luft

En bra titel. Olycklig kärlek. Kroppens förändring i puberteten. Intima beskrivningar av badhus och lukter. Problemet är att jag testade att skriva i Jag form. Det gick inte.

Sparris i fläkten!

Roliga kåserier. Tjo och tjim. Skvaller från folkparksturneér. Interna hälsningar, eller hur Eva?
Skulle inte tro det. Nästa..

Svenska Hem

Det är vad jag vill att boken ska heta! Två ord. Första börjar på S (snygg bokstav) och andra är, Hem, vilket är ett trevligt ord. Problemet är att det finns en bok som heter det. Den är bra och skriven av Per Svensson och finns här

Tre snygga titel designer av Pablo Ferro

Tintin

...Ok så Tintin skall bli film vilket bara är att acceptera och gå vidare med.
Men det är ju alltid kul att gissa castingen och således gör jag det. Den viktigaste rollsättningen är ju såklart Tintin och till den rollen tänkte jag mig alltid Tim Roth men nu dröjde det ju så länge att han har hunnit bli 45 bast och således utesluten. Varför lyssnar inte folk på mig tidigare. Hade jag fått som jag velat och kunna skriva ett Tintinmanus hade det handlat om Atlantis. Handlar den här filmen om Atlantis stämmer jag dem.



Hursomhelst så såg jag ett tips på Tintinrollen på imdb forumsida som jag tyckte verkade vettigt så därför snor jag det. Här kommer så castingen enligt mig.




Tintin - William Moseley






Kapten Haddock - Jean Reno





Proffessor Kalkyl - Dustin Hoffman







Dupont & Dupont - Bröderna Stanton






Castafiore - Bette Midler






Milou

Såvida de förstås inte dataanimerar jycken...






Fotnot 1
Skådisen som visas som Tintin högst upp heter Jean-Pierre Talbot vars enda insats inom film är att han spelat Tintin i två filmer. Inte illa.

Fotnot 2
Använder de inte Stanton bröderna till att spela Dupontarna bränner jag ned en biograf...

Morgenholz!

Bra låt. Bra grupp. Bra video.

Bättre saft har ingen haft.

... Jordan Kerner är en amerikansk producent som bland annat producerat Mighty Ducks, George of the djungle, Snow Dogs och andra brott mot mänskligheten. Nu säger han till worstpreviews att han är igång och producerar smurfarna. Alltså han håller inte på att producera själva smurfar, det vore en sensation och hur roligt som helst, utan en film om smurfarna som kommer heta The Smurfs om ni smurfar smurfet.

I intervjun så säger han att :

It's a 3-D/CG Smurfs," ... "You just can't make those guys live – it'd be a little weird, but a 3D Shrek world of them - that's fantastic."

Som sagt så kunde han inte producera fram riktiga smurfar utan nöjer sig fegt med att göra dem dataanimerade. Det är säkert ett beslut de tagit efter nogranna överläggningar och betraktande av alternativen som hade kunnat se ut så här:






Eller så här:

Eller varför inte så här:

Det är min fullaste övertygelse att samtliga bilder har väldigt intressanta bakgrundsberättelser, vilka tyvärr är okända för mig.
Hursomhelst, så måste jag nog ärligt säga att jag ser fram emot den här filmen mer än Transformers. Och när karln dessutom går ut och säger att smurffilmen skall bli den första i en smurftriologi så känner jag direkt att här! Här kom äntligen nästa episka filmäventyr att fylla tomheten efter att man sett Sagan om ringen och nya Star Wars filmerna. Han säger till och med att det kommer bli en Sagan om ringen, fast med smurfar. Det är så jag inte vet vart jag skall ta vägen.

Men det slutar liksom inte där heller. John Lithgow skall eventuellt spela Gargamel. Vilket är perfekt. Titta bara, går knappt att se skillnad.

Gargamel är till höger i bild

Lily Allen

...ibland stöter man på saker som man inte vid första anblicken kan avgöra om det är genialiskt eller rakt av skräp.

Saker att inspireras av

...sitter och skriver på Ond Bråd Sommar och försöker samtidigt boka biljett till Dylan på Debaser (vilket endast är möjligt om man behärskar Jedi mind trick, och knappt då)

Eftersom manuset handlar om en ung kille som får som sommarjobb att spionera på en kvinna han börjar misstänka är en seriemördare så kom jag att tänka på Waters trevliga film Serial Mom och hittade det här fantastiska klippet där hon busar till det lite...

..Stackars, stackars Dottie Hinkle....

Serier och Serier

...har helt tappat fotfästet när det gäller TV-Serier och fyndigt ironiskt nog är Lost den enda serien jag försöker komma ikapp vanligt folk med .
När folk pratar om de här nya fantastiska serierna som Dexter, eller Heroes eller Veronica Mars eller varför inte Life On Mars, så ler jag och nickar och har ingen aning om vad de snackar om.

Hur gick det här till? Hur gick jag från ON till så fruktansvärt OFF?
För det första så har mitt tv-tittande sjunkit drastiskt. Hade jag ingått i någon tv-mätning hade de utgått från att personen i hushållet måste ha avlidit och skickat folk för att se efter om det är så och kanske fota lite med sin mobilkamera, folk är ju så bisarrt makabert perversa.

Jag ursäktar mitt tumlande i populärkulturmörkret med att jag skriver för fullt själv på manus. "Ond Bråd Sommar" börjar gå från klarhet till klarhet och jag borde kanske kika lite på Veronica Mars eftersom mitt manus också är en ungdomsdeckare men istället har jag tapped in to the main source och läser Dashiell Hammet precis som Rian Johnson gjorde innan han skrev den, åh så trevliga, Brick.

Jag är glad att jag inte hörde talas om Brick innan jag började på Ond Bråd Sommar för annars hade jag nog lagt ned rasket.

Jag funderar också lite på att försöka komma på någon nydanande svensk tv-serie. Har ingen konkret idé ännu, men det lurar något i bakhuvudet. Något som inte är skärgård eller trötta poliser.

Jaja. tillsvidare så startar jag en liten till blogg för helt annat seriemedium. En liten serie jag klottrar på då och då. Skall börja uppdatera den flitigare. Enok heter den.

Den fantastiskt rolige Lord Vader

Mannen i serveringspersonalen har ingen aning om vem figuren är i den svarta masken med astmatisk andning som vill beställa Penne di Arrabiata och som påstår att han kan döda hela cateringpersonalen med en enkel tanke. Det är såklart Darth Vader som står i kön till dödsstjärnans kafeteria och skall handla lunch. Något som blir besvärligt, och framför allt roligt. Mannen som gestaltar den här bisarra scenen för oss är komikern Eddie Izzard i sin stå-up show. Letar man på youtube så dyker Star-Wars parodierna upp i legio. Vissa är mycket bra, andra är, mindre bra. Men de roligaste är framför allt de som framställer Darth Vader i vardagliga situationer. Om så en påkostad reklamfilm där supermodellen Heidi Klum sätter sig bredvid honom och man hör hur hans karakteristiska andning blir lite snabbare, eller en billig amatörfilm där Lord Vader söker nytt jobb som gymnastiklärare efter fiaskot med dödsstjärnan.


Vad är det som gör att det blir så kul så fort Darth Vader hamnar på vanligt folks hemmaplan? Bara tanken på Vader sittandes i en vanlig soffa är lite rolig. Det hela handlar en hierarki som ställs på ända. Lord Vader är befälhavare över den mäktigaste armadan i galaxen och har genom den befattningen också en viss grad av tillkommen värdighet. Genom sin position så erhåller han även respekt. Inte så mycket respekt av rädsla, även om han måste räknas till en av de jobbigare cheferna att ha. Men jämför honom med andra rena skräckfigurer såsom Freddie Krueger eller dumtysta Jason Voorhees. Kommer man hem och någon av dem sitter i ens soffa är det inte roligt. Det är bara rakt av jävligt otäckt. Det blir inte ovärdigt för någon av dem att sitta i en vanlig soffa, det förmänskligar dem bara och gör dem mer skrämmande. Man vill inte ha Jason på sitt hemmaplan, och absolut inte i sitt vardagsrum.


Men för Vader blir det lite ovärdigt. Det blir honom ovärdigt att hamna i bråk för att han förlorar sin plats i kön på en kafeteria eller att sitta i familjen Johanssons ruggslitna soffa. Man kan använda sig av ett kundvagnsindex. Föreställ er Darth Vader med en kundvagn. Lite roligt ja. Men all komik bygger på det oväntade, men även på hinder som uppstår. Lägg då därför till att högra framhjulet är skevt och vobblar så man får det där pinsamt höga kundvagnsskramlet. Vader är nu irriterad, vagnen drar hela tiden åt höger.
Föreställ er nu Drottning Elizabeth II med samma kundvagn. Fortfarande roligt och framför allt ovärdigt.
(Det är det hela Hey Baberiba komiken bygger på med kungafamiljen. Sätt dem i vardagliga situationer och dumma till dem. Föreställ er Drottning Silvia med en skev, skramlande kundvagn, skoj.)


Föreställ er vidare Fredrik Reinfeldt med samma vagn. Mindre roligt helt plötsligt. Han är ju så vardaglig och folklig. Han tjänar på att ha en skramlande vagn. Föreställ er grannen med vagnen. Inte kul alls.

Paradise Lost

..såg att Miltons "Paradise Lost" är på väg att bli film och det kan ju bli intressant även om jag inte förstår hur det skall gå till. Så när vi ändå är på det ämnet så kan jag slänga upp en liten lista över fem bästa fan på film..


FEM

Al Pacino i The Devil's Advocate



Tillför egentligen inte så mycket till karaktären än det där typiska Pacinoistiska som ni kan se här. Hade egentligen kunnat vara Pacino som filmas i sitt eget hem. Bra såklart, men som sagt tillför inte så mycket till karaktären mer än lysande skådespeleri. Är väldigt förtjust i sättet han säger "Sadist" av någon anledning. Mannen som lyssnar på honom med det frånvarande, tomma, ansiktsuttrycket är Keanu Reeves som verkar försöka komma ihåg om han hade en replik eller inte..





FYRA
Tim Curry i Legend


Här är det inget finlir. Ingen snygg kostym som visar att han är a man of wealth and taste. Nej här snackar vi primala behov rakt igenom. Ett monster, en frustande tjur. En klassisk Satan och väldigt, väldigt röd..

TRE

Jack Nicholson i Witches of Eastwick

Återigen en skådespelare som tolkar rollen med bra skådespeleri och som egentligen inte tillför så mycket till själva karaktären. Men det är ju Nicholson och därför också såklart bra. Gillar dock att han är lite mer slemmig än vad Pacinos Satan är.

TVÅ

Robert De Niro i Angel Heart

En nedtonad, snygg och välklädd Hin Håle. Äter ägg och själar. Ovanligt otäck utan att visa det utanpå men man har hela tiden känslan av att det som pågår inne i honom måste vara fasansfullt. Litet klipp finns att se här

ETT
Peter Stormare i Constanine

Ok, kanske lite otippat. Kanske De Niro förtjänade första platsen. Men det är min lista och jag tycker att Stormare är så härligt sliskig som Satan. Han är som en full farbror på en familjemiddag som sitter och berätta fräckisar i ena kortänden av bordet. Som skrattar ännu mer när han märker att folk blir förnärmade och damer drar efter andan. Den högst orene. Inom honom anar man ett djur som vill ut och slita saker i stycken. Hittade tyvärr inget annat klipp än detta. Kvinnan som är förtjusande är min favorit Tilda Swinton. Mannen med det tomma, frånvarande uttrycket är Keanu Reeves som verkar försöka komma ihåg om han hade en replik eller inte...








BUBBLARE


Satan i South park

INT. KONTOR. MORGON

...
Markören blinkar på den tomma vita monitorn. Framför den bärbara datorn sitter FÖRFATTAREN. Det är morgon och han har en uppsyn som säger att han har antingen spenderat en febrig natt vridandes i sin säng, eller blivit tilltufsad av ett gäng ilskna apor. Svårt att avgöra vilket.

Han stirrar på skärmen. Som om ord magiskt skall uppenbara sig där bara han stirrar intensivt nog. Men hans ögon värker och han tvingas vika bort blicken. Ännu ett nederlag. Detta är illa. Detta är det mest fruktade. Detta är skrivkramp.

På väggen bredvid honom krullar sig tapeten. Inte på grund av fuktig, kvalmig värme utan på grund av taffligt utfört arbete. Han måste ta itu med det. Suckar. Tittar på skärmen igen. Inte ett ord har uppenbarat sig. Markören blinkar fortfarande. Tidigare har den blinkat, liksom hoppat, av iver att få springa av sig ord över sidan. Nu blinkar den hånande.
Han hatar markören...

Han tänker på andra författare. Vad skulle David Mamet gjort i detta läge? Han skulle för det första aldrig använda en dator att skriva på utan en gammal hederlig skrivmaskin. Ska han skaffa en skrivmaskin? Nej det är vansinne. Hur fan bloggar man dessutom från en skrivmaskin? ..... en idé. Skaffa en skrivmaskin och scanna in alla sidor till en skrivmaskinsblogg- nej.
Skärpning. Skriv på manuset för helv...!

Återigen. Vad hade David gjort. Han hade skrivit något i stil med:

BERGMAN (cont'd)
Don't you want to hear my dying words...?

MOORE TAKES THE SHOTGUN FROM BLANE, AND STEPS BACK TO BERGMAN.

MOORE
I just did.


Fantastiskt.
Författaren suckar igen. Tittar på skärmen. Vit, vad annars. Mer kaffe behövs. Alvedon, dämpa, bekämpa febern och sockra hjärnan. Så får det bli. Kom igen. Den som vågar vinner...


TONAS TILL SVART

Stop crying your heart out...

..jag har fullt upp med saker att ta itu med idag. Fullspäckat schema helt plötsligt. Men innan jag tar tag i det, så först en liten lista. Fem bästa bölarna på film!

Jag har tänkt igenom detta noga. Tro inte att detta är ett hafsverk endast för att komma ifrån arbete ett tag.

Nedifrån och upp för att göra detta så hysteriskt spännande som möjligt.

Ok.

FEMTE PLATS.

Meg Ryan

Helt och hållet baserat på hennes till synes outömliga ström tårar i När Harry träffade Sally där hon har ansiktet förvridet i olycka. En prestation hon nu efter all plastikoperering aldrig kan göra om. Hittade ingen bild från den scenen, så ni får nöja er med en bild där hon har lätt spänningshuvudvärk...

FJÄRDE PLATS

Helena Bergsröm

Jag tror kommentarer här är onödiga, så därför vidare till:








TREDJE PLATS


William H Macy





En ofta mycket olycklig människa på film. De som sett Happy Texas vet att han kan gråta som ett barn. Bilden ovan är tagen en solig dag när William var på ovanligt gott humör....



ANDRA PLATS


Joan Cusack





Syster till John och lite av en favoritskådespelare till mig. Är sällan riktigt glad på film. Ofta ett forcerat leende. Blandar gråt med aggresiva utbrott och balanserar hela tiden på gränsen till total hysteria. Titta bara på följande klipp från filmen Broadcast News och bevittna ett geni.


FÖRSTA PLATS


Leland Orser




Mannen som ger hyperventileringen ett ansikte. Alla som sett Se7en, Aliens Resurrection eller Very Bad Things vet att den här killen inte är att leka med. På praktiskt taget varje bild man hittar av människan på nätet ser han ut att vara en rediga trettiofem sekunder ifrån fullkomligt sammanbrott. Fantastiskt....

Jag tror vi skall kalla den här filmen för...

Seriöst.

Vad är det för film? Är det Sam Peckinpahs version av "Den gamle och Havet"?

Kanske hårdaste titeln, någonsin.

EDIT:

Ja nu har jag beställt postern till filmen iallafall !

Verkar dock svårare att få tag på själva filmen.

Fanns på seriesam. En trevlig sida jag inte upptäckt förrän nu.

Träff med morgonen

...upp tidigt. Sockra kaffet. Injecera med Yeah Yeah Yeahs och sätta igång att stycka upp och skriva om manuset Ond Bråd Sommar. Boken får vänta ett par dagar. Pengar bestämmer.

VRRRRRRRRRRRrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr

Ni vet den där skådespelaren som kom från den tiden då skådespelare kunde se ut som folk i allmänhet och som utmärkte sig genom att knappt märkas alls?

Ni vet de där skådisarna som kallade sig metodskådespelare och som satte realism i första rummet, och där är ju han med. Ni vet, han som är med i filmen Hajen.


Aha, du menar Richard Dreyfuss!

Nej inte Richard utan den andre!

Ah, Robert Shaw?

Va? Nej inte han heller. Men han, han som är med i MaratonMannen!

Ok. Dustin Hoffman, jag vet..

....Nej för hel..inte Dustin, den andre! Han som är med i French Connection för bövelen!

Jaja.. bli inte arg, jag vet. Gene Hackman. Ta det lugnt.




Suck. ... Jag menar såklart den här mannen:

Känner ni igen honom? Roy Scheider? Låter detta bekant? Skådisen som kan säga "You Son of a Bitch" bättre än någon annan. Den otacksamma rollen som en sann skådespelare, hängiven rollen han spelar. Ständigt nedtonad och ger plats åt sina mer karismatiska vänner. En riktig kompis alltså.

Men i filmen The Seven-ups fick han ta plats. Har ni hört talas om den filmen?

Nej tänkte väl inte det. Det hade inte jag heller förän jag läste ett helt absurt inlägg på bloggywood där en lillebror hävdade att denna film har en biljaktsscen som klår inte bara The French Connection utan även Bullitt.

Nu hade jag kunnat skrattat till, skaka på huvudet och fortsatt med mitt. Men nej. Jag var tvungen att veta. Kunde detta stämma? Fanns det en film med en biljakt bättre än Bullitt?

Från en sida som heter Badlands fick jag så hem filmen och har nu sett den och vad kan jag säga? Jag är skakad, min världsbild är skakad.

Men innan vi går vidare med det så måste jag förklara varför Bullitt har filmhistoriens bästa biljakt. Det gör jag bäst genom den här länken, där ni helt enkelt kan se biljakten.

Det som gör att jag tycker den är så fantastisk är detaljerna. Musiken som tystnar när jakten börjar så man bara hör motorljud och skrikande däck. Föraren som spänner fast tvåpunktsbältet innan han sätter av. Världens mest säkerhetsorienterade kontraktsmördare som vevar ner rutan innan han avlossar hagelsalvor mot McQueen (tidigare i filmen får man se att denne mördare även har öronproppar och en kork på sin kniv)

Sedan har ju Bullitt också just- Steve McQueen, och det räcker för mig.

Men The Seven -ups då? Är det en bättre biljakt i den?

Jag måste personligen säga, nej. Även om jag är omskakad av att ha sett den. Hur har jag kunnat missa den här filmen? Varför nämns den inte bland de andra filmerna?

The Seven-ups har mer eller mindre kopierat Bullitt. Jakten är nu i New York istället för San Francisco och de har tillfört mer fara för fotgängare men i övrigt är det nästan scen för scen taget från Bullitt, vilket visar dess enorma påverkan på efterföljande filmer. Dessutom är det till och med samma skådis som spelar skurkföraren i båda filmerna!
Bill Hickman. En stuntförare som för övrigt var den förste på plats vid James Deans bilolycka.

Med detta sagt vill jag inte säga att det är en dålig jakt. Tvärtom, på sina ställen är den mer uppvarvad än Bullitt. Pontiacens motorhuv som skjuts bort med en hagelsalva är bland det snyggare jag sett i biljaktsväg och avslutningen fick mig att skrika till lite.

Jag tycker faktiskt inte det finns några biljakter som kommer upp i samma klass som Bullitt.

Men The Seven-ups kommer bra nära. Den film som senast fick mig att känna adrenalin under jakten var Ronin och nu har The Seven-ups knuffat ned den från listan och nog faktiskt gått om The French Connection, som vissa menar rent tekniskt inte är en biljakt eftersom han jagar ett pendeltåg, men det är bara nonsens.

Ronin började så bra, men då var den också regisserad av John Frankenheimer från det gamla gardet. Musiken tog slut när jakten började och man sögs in i farten. Men sedan satte musiken igång och bilar började flyga omkring. Så fort bilar börjar flyga omkring så tappar man farten. Det är därför Michael Bay aldrig lyckas. Det är faran som är kittlingen. Spänningen att de inte ska krocka. Spänningen med att de krockar är inte lika rolig. Då kan man lika gärna titta på fyrverkerier.

Så därför behåller Bullitt sin plats som nummer ett för mig. Men den fick sig en bra match. The Seven-ups rekommenderar jag till alla som gillar realistiska bilakter och för tipset tackar jag Lillebror på Bloggywood. Tack.

Och till Roy säger jag, förlåt. Du var så nära att lyckas slå McQueen, men nej, det gick inte.

Och Roy svarar säkert i all sin vishet:

You no good dirty son of a bitch...

Fotnot

Bilen Roy kör i The Seven- ups är en Pontiac Ventura Sprint coupe

Bilen McQueen kör i Bullitt är en Mustang Fastback

Pappa kan köpa nya skor...

Två månaders betalt manusarbete måste ju firas på något sätt. Så här tänker jag fira det...

Hej och tack och Adjö..

..Jag var tvungen att göra om det här inlägget lite eftersom jag helt klart inte tänkt igenom det tillräckligt.

* * *

"So passes Denethor, son of Ecthelion"

Säger gamle Gandalf medan Denethor själv springer som en brinnande fackla och kastar sig utför ett stup. Frågan är om någon lyssnade på vad Gandalf sa i det läget?

- Ursäkta jag hörde inte, jag betraktade det skrikande brinnande infernot som rusade förbi, kan du ta om det?

För det är onekligen en snygg sorti han gör, Denethor, spelade av John Noble. Han sällar sig så till andra som fallit snyggt mot sin död. King Kong gjorde en fin volt ned i evigheten från Empire State Building. Men han hade inte fattat eld innan han gjorde det.

Det gjorde inte heller Alan Rickman när han föll från

Nakatomi Building i Die Hard

Men det hade däremot Susan Flanery i Skyskrapan Brinner när hon gjorde sin sorti, fattat eld alltså. Och frågan är om hon inte klår Denethors fall?

Jag tror det.

Men detta fick mig att tänka lite kort på andra schyssta sortier eller entreér i filmer.

Glark Gables "Frankly my dear...." i Borta med Vinden känns nästan löjligt säker i sin placering på listan över snygga sortier.

På samma sätt som Ursula Andress entre i Dr.No känns ganska
given som en schysst entre.
Jag menar, hon kommer upp ur havet... Havet!
Som Venus. Försök slå det liksom.

Men de bästa entreerna görs nog av skurkar.

Som när Orson Welles kliver ur skuggorna i Den tredje Mannen

eller när Darth Vader promenad in i filmhistorien i Star Wars .

Vem som helst gör en kool entre om man är i sällskap av ett gäng stormtroopers.

Men för mig är det en skådespelare som har lyckats placera sig i båda kategorierna. Kevin Spacey. Och det gör han under samma år, 95!

Hans entre i Se7ev tycker jag är lysande. Han märks inte ens först, fastän hela filmen handlar om jakten på honom. Han påkallar försiktigt polisernas uppmärksamhet tills han ger upp och skriker efter dem. Detective. Detective. DETECTIVE!


När de vänder sig om står han där, i hela sin vansinniga uppenbarelse och förklarar att:

You're looking for me.

Och sedan, i filmen De Misstänkta så gör Spacey sin sorti.
Han försvinner. Bara sådär. I en av de snyggare sortierna inom film. Just like that. He´s gone.

Poff

Barnsligt

...det är det. Barnsligt. Att ligga dubbelvikt över sängen på hotellrummet i Krakow och skratta sig fördärvad åt reklamen som går på den tyska kanalen.

God's Gonna Cut You Down...

Man kan bara inte sitta och göra ingenting

Den andra juli 1982 satte sig Larry Walters i sin trädgårsstol. Det var säkert många som satt i sin trädgårdsstolen den dagen, det var säkert en ypperlig trädgårdsstolsdag. Det som skillde Larrys stol från andras stolar var dock att han fäst 45 heliumfyllda väderballonger vid sin stol. Det var han ensam om. Man kan här ana att Larry hade en plan. Passerar man en trädgård och ser en man sitta i en stol med 45 heliumfyllda väderballonger fastsatta i den, så kan man dra den rimliga slutsatsen att han är up to something...

Och upp ville han. Sedan barnsben hade Larry drömt om att vistas i det blå och han var bara ett kapat rep från att låta drömmen bli verklighet..

Utan våra drömmar är vi ingenting. Så lyder taglinen till filmen The Astronaut Farmer där Billy Bob Thornton bygger en rymdraket på sin gård. Ett tvättäkta Wallace and Gromit-projekt.
(Min gissning är att Christer Fuglesang var ett par år ifrån att bygga sin egen raket)

Jag imponeras av människor som följer sin dröm. Det finns något vackert i att inte ge upp. Att envist, och antagligen vansinnigt, fortsätta. Vare sig det gäller att ta sig upp till rymden eller att försöka tämja en grävling.

Skiss på topplista över filmer där folk inte ger upp. Utan inbördes ordning utan i den ordning de dyker upp i huvudet.

1 - Nyckeln till Frihet

2 - Papillon

3 - North Country

4 - The Karate Kid

5- Det rätta virket

Det finns klart utrymme för förbättringar till den listan. Jag är idel öra.

Och hur gick det för vår vän Larry då?

Direkt efter att han kapat repet sköt han iväg till över hundra meters höjd. I den kraftiga accelerationen tappade han sina glasögon, men hade som tur ett reservpar.
När han började frysa sköt han med sin luftpistol sönder ett par ballonger innan han tappade även luftpistolen. Färden slutade med att han kraschade in i en kraftledning. När han blev arresterad av polisen frågade en reporter varför i herrans namn han gjort som han gjort.
Han svar var:

"A man can't just sit around"