La ragazza con la pistola

Herregud vad jag vill göra film som ser ut så här...

Choose and perish

…Jag får alltid välja förnedring i flygplanskontrollen. Jag vet att mitt bälte ger ifrån sig peeeppeeppeep i metalldetektorn. Så därför måste jag välja att antingen:

• Ta av bältet och hoppas på att byxorna håller sig uppe
  
• Eller gå igenom och låta någon vakt föra en plättspatel som låter woooeep över kroppen
  

Jag brukar alltid gå på alternativ två. Plättspateln, mest för att det är lite surrealistiskt hela proceduren. Men denna gång jag flög valde jag fel…

Tydligen har det hållits ett möte som jag missat om att plättspateln inte skall användas. Nej nu är det back to basic. Det vill säga att vakten själv för händerna över precis hela kroppen (om vakten vill själv låta wooeeep medans antar jag är valfritt) Denna gång var vakten en ung söt tjej. Inget fel i det egentligen, om det inte vore för att en jämtländsk dam med sönderrökt röst hostade fram samtidigt att: Killen verkar njuta när det är en ung tjej framför honom! Följt av det obligatoriska: Hö hö hö hö

Dear God, tänkte jag. Detta är i sanning förnedring.

Nästa gång ska jag fråga om jag inte bara kan lägga mig på rullbandet och få det överstökat.

1984

...Året var nittonhundraåttiofyra och världens bästa dataspel "Spy Hunter" och världens bästa film "Ghostbusters" hade nått Kiruna. Jag var tillfreds, tillvaron var fullkomlig, jag var sju år gammal. Mitt enda problem i all denna eufori som kunde tänkas få plats i en sjuårig kropp var det faktum att jag inte kunde se filmen samtidigt som jag spelade spelet. Båda krävde fullständig koncentration. Jag spelade Spy Hunter tills mina händer värkte. Jag prejade andra bilar så kraftfullt att jag ofta fann mig själv plötsligt på golvet. Jag klarade mig aldrig förbi den förbannade helikoptern..

Det närmsta jag kom i att kunna kombinera dessa två medier var att spela dataspelet Ghostbusters, som jag faktiskt varvade.

Jag vill minnas grafiken till spelet Ghostbusters som hänförande.

Det är inte riktigt ordet jag skulle använt idag...

Men nu kan jag alltså snart ta ännu ett steg i upplevelsen av dessa två fantastiska produkter.

Filmen Spy Hunter som kommer 2009.

Jag förväntar mig inget mindre än en besvikelse.

Fay Grim

...Nu youtubar jag mer än kvällspressen. Men den här filmen vill jag verkligen se. Hade nästan glömt bort Hal Hartley, kom att tänka på honom och var tvungen att kolla upp vad han gjort på senare tid. Att sedan Parker Posey är med gör en tokigt glad!

Visst är det konstigt föressten. Att man vet att trailern kommer att börja med lite lustig indie-xylofon musik. Det är den typen av film. Vad präglad man är!

Just nu i en del av världen

Paranoid

Gruppen Hellsongs gör Ozzy rättvisa

Fruktansvärt Vackert

… Jag postar ut en till novell. Bara sådär

 

Hadar Viktorsson låg i sitt trånga badkar i sin lägenhet på sjunde våningen och utanför försökte världen samla ihop sig.

Genom det lilla fönstret ovanför badkaret, där han tidigare praktiskt placerat en flaska med balsam som nu bara skymde hans utsikt, kunde han se gråa blytunga moln på eftermiddagshimlen. Då och då kom det små skurar med regn som smattrade mot glaset. Hadar låg stilla med vatten (som börjat bli ljummet) upp till hakan. Den vänstra fotens tår stack upp ur vattnet vid badkarets andra kortsida.

Skummet som han lagt i vattnet, för att liksom skoja till det, hade nu nästintill helt upplösts och bildade små öar på vattnet. Det såg ut som en karta över en annan värld, och några av formationerna fick han till håglösa ansikten med stora ögon och öppna munnar.

Hadar suckade så djupt så det blev ringar på vattnet som krusade hela vägen till karets andra ände och slog som små vågor mot hans blöta skrynkliga, ganska patetiska, tår.

Det mullrade till utanför lägenheten och en ny skur slog mot rutan.

Han masserade in schampo i sitt mörka lockiga hår. En liten rännil med schampoblandat vatten sökte sig genast till hans vänstra öga, medan en annan rännil satte av och täppte igen hans ena öra. Han satte handdynan mot ögat och försökte torka bort schampot men det resulterade bara i att han jämnt fördelade den svidande smärtan över hela ögat, samtidigt knastrade det i örat när tusentals små såpbubblor brast.

Hadar dök ned i det ljumna badvattnet med huvudet samtidigt som hans ben åkte upp i andra änden. Allting blev tyst när han befann sig under vattnet. Det var som om han öppnat dörren och klivit ut ur verkligheten för en stund. Utan att riktigt veta varför drog Hadar till sig sina ben så att hans knän nästan hamnade under hans haka. Så låg han då där under vattnet i fosterställning och allting tedde sig så enkelt och harmoniskt. Detta tillstånd av lycka varade ända tills han upptäckte att han satt fast…

Den första stöten av panik fick hela hans kropp att skälva till och kila fast sig i badkaret ännu mer. Han kunde verkligen inte röra sig en millimeter. Hur hade han hamnat i den här situationen?

Utanför och ovanför vattenytan hörde han hur himlen mullrade till igen. Var det så här det skulle sluta, tänkte Hadar. Fastkilad i ett badkar på femte våningen, ensam, blöt och död?

Han försökte frenetiskt tänka ut en lösning och den enda han kom på rent spontant var att ropa på hjälp. Således skrek han ut ett bubblande, gurglande "hjälp" som ingen hörde, ty Hadar bor ensam, och som endast resulterade i att han fick slut på syre. Ironiskt nog så kom han loss från sin självförvållade dödsfälla när hans kropp tömdes på luft. Hadar flög upp ur badkaret, skrikande efter luft som en nyfödd… och det var i just detta ögonblick som en av naturens märkligaste fenomen inträffade.

En kulblixt slog ett perfekt cirkelformat hål i den lilla fönsterrutan och flög gnistranden och fräsande in i badrummet. Kulan som var lika stor som en tennisboll och som sprakade som ett tomtebloss åkte snabbt längst efter taklisten innan den plötsligt gjorde ett anfall som ett attackplan rakt ned mot badkaret. Hadar skrek och kastade sig undan, halkade i badkaret, fick tag i duschdraperiet och föll tillsammans med det ned mot tvättkorgen. Kulblixten gjorde ett hål i duschdraperiet när den åkte rakt igenom, studsade mot väggen och rev sedan ned allting på hans välorganiserade badrumshylla. I lägenheten nedanför var Fru Gustavsson inte sen med att banka med sin kvast i taket och hota med att rapportera oväsendet till hyresvärden, vilket hon senare också skulle göra. Ty Fru Gustavsson var en elak jävel.

 

Lite senare stod Hadar med ett par hopvikta strumpor och tittade ned i sin resväska. Skulle han verkligen behöva ett par strumpor till? Tänkte han.

Han tittade mot den stängda badrumsdörren igen. Kulblixten hade upplösts i tomma intet med en elektronisk knäpp! Men han hade ändå inte vågat sig tillbaka till badrummet sedan han precis undslapp därifrån med livet i behåll.

Han stängde igen resväskan och knäppte den i lås. Sedan gick han med bestämda steg och öppnade badrumsdörren och klev in. Förödelse, kyla och en doft av svavel mötte honom och fick honom att tänka på kemilådan han fått som julklapp som barn. Det regnade in genom hålet i fönstret kulblixten hade skapat. Hadar gick fram och täppte till hålet med de hopvikta strumporna. De passade precis.

Så där ja, tänkte Hadar.

 

Det började skymma och duggregnet duggade mot vindrutan på taxin vars vindrutetorkare smetade över glaset.

Hadar satt i baksätet och såg ut genom fönstret. Han hade handen på sin väska som låg bredvid honom på sätet. De passerade villaområden, de passerade lekparker, de passerade stängda snabbköp. De passerade bilparkeringar, de passerade fritidsgårdar, de passerade övergivna fabriker.

– Ska du resa? Undrade taxichauffören. Hadar nickade till chaufförens blick i backspegeln.

– Skönt, vad skönt det skulle vara att få resa, sa taxichauffören till Hadar, men mest till sig själv. Hadar vände sig och såg ut genom fönstret igen och såg en blixt slå ned vid horisonten…

 

När dörrarna in till flygplatsterminalen gled upp avslöjade dem ett myller av människor. Hadar hann ta tre steg in i byggnaden när han blev rammad från sidan av en bagagevagn. Han föll med en ovig duns ned på golvet och spred ut alla sina lemmar, så han liknade en sjöstjärna.

När han kravlat upp på alla fyra såg han två stora förskräckta japanska ögon som tillhörde en liten japansk flicka glo på honom. Det kom snart fram en japansk man som ömsom skrek åt flickan och ömsom bad Hadar om ursäkt. Denna procedur med ursäktandet och skrikandet upprepade sig ett antal gånger, tills den japanske mannen drabbades av något sorts tankefel och avslutade med att skrika åt Hadar och be flickan om ursäkt. Därefter stressade hela det japanska sällskapet vidare mot sitt flyg och förbi honom. Hadar tog sig upp på fötter och borstade av dammet. Ingen verkade bry sig om honom. Längre bort gick en tjock tjej i tonåren och gjorde konstiga pipande ljud. Det lät som en exotisk fågel.

 

Snart så satt Hadar i en alldeles för liten flygplansstol med perfekt utsikt över vingen och inte mycket mer.

Han böjde sig fram och plockade fram tidskriften ur stolsfickan för att kunna konstatera det han redan misstänkte; Att någon före honom redan löst korsordet, samt ritat en mustasch på kvinnan i klädreklamen och därefter tecknat en penis i marginalen. Han la tillbaka tidningen med en suck.

Flygvärdinnan hade just påbörjat sin demonstration vad man skall göra om flygplanet plötsligt skulle förvandlas till ett brinnande 233 tons flygande inferno. Drömskt lät Hadar blicken vandra. Han såg på de andra passagerarna, uttråkade liksom han själv. De hade satt sitt handbagage i stolen framför sig och fällt upp stolsbrickan och hade nu tomma blickar och tankar.

Hadar suckade och hans huvud föll sakta mot hans vänstra axel. Den lilla flygplansstolen hade knölat ihop hans annars bekväma kavaj till något obekvämt. Skulle han vilja ta av sig kavajen vet han precis hur det hade gått. Han hade rest sig upp, slagit huvudet i taket och sedan svängt ut armen och klippt till passageraren som satt bredvid honom, detta visste han ty precis det hade hänt tidigare. Men nu satt ingen bredvid honom. Konstigt tänkte Hadar. Denna flygrutt brukar alltid vara fullbokad Och i tid, sa han för sig själv och såg på klockan. De var försenade.

En flygvärdinna passerade honom och han hörde att de öppnat dörren igen.

Pressade han pannan mot det svala runda plastfönstret så kunde han se en attraktiv kvinna i mörk affärsdress som småsprang mot planet. Hadar hörde hur kvinnan ursäktade sig till flygvärdinnan som verkade vara mycket förstående. Vissa människor kommer undan med allting, muttrade han tyst. Hade han själv kommit försenad till planet hade det lämnat honom på marken för länge sedan och låtit säkerhetsvakterna ge honom en omgång bakom en container.

Kvinnan började ta sig framåt i flygplansgången med sin sitt tunga handbagage. Hon var slående vacker, och plötsligt insåg Hadar att sätet bredvid honom var det enda lediga. Plötsligt blev han nervös och orolig. Kvinnan tittade på sin biljett och sedan på Hadar och sedan log hon. Hadar log tillbaka och all hans känslor av oro försvann lika plötsligt som den uppkommit. Det här kommer att bli bra, tänkte han.

Kvinnan fumlade sött med sin väska när hon försökte få den i bagageutrymmet.

Hadar skulle vara charmerande, tänkte han, han skulle säga något roligt och underfundigt, kanske om sockret när de blev serverade kaffe. Och hon skulle skratta. Han var övertygad om att hon hade ett vackert skratt, ett klingande, kanske till och med ett lite för högt skratt. Sedan skulle de prata om allt i hela världen, tiotusenmeter upp i luften skulle de diskutera om påvens hälsa eller möjligheten att införa räv som sällskapsdjur. Alla andra i planet skulle inte kunna dölja sin avund över deras flödande konversation där de själva satt och småpratade om väder och andra småborgerliga företeelser. Sedan skulle Hadar och kvinnan skiljas åt som nyfunna vänner vid bagagebandet. Hon skulle stressa iväg i en taxi då hon var sen till ett möte, eller till en rättgång. Hon kanske är advokat tänkte han, nej så dumt hon är arkitekt såklart. Hon har i uppdrag att rita den nya konstskolan, ett tufft jobb, men hon klarar det!

Hadar fick en varm känsla i hela kroppen och började känna sig som Jimmy Stewart.

Ett par dagar senare skulle de råka på varandra på gatan, tänkte han vidare. Hon skulle promenera in i honom då hon letat efter något i sin handväska, och de skulle skratta åt slumpen. Sedan skulle de gå till ett fik, hon beställer starkt kaffe och en alldeles för stor muffin. Kanske detta var början på en romans? De skulle åka tillsammans till Paris, hon pratar franska flytande. Undrar vad hon heter?

De skulle ha ett hus i Frankrike, kanske en vingård. Ett sommarställe i Italien, uppe vid italienska sidan av alperna.

Och barn, två nej tre stycken, två döttrar och en son. Döttrarna lika vilda och klipska som sin mor. Sonen skulle bli en tänkare. Tyst och tillbakadragen, kanske med lite antisociala drag. De borde kolla upp det. Kanske anlita en barnpsykolog?

Hadar rycktes ur sina tankar då planet sattes i rörelse. Han visste att han var tvungen att prata med kvinnan, åtminstone få reda på hennes namn. Vad de skulle göra åt deras framtida sons problem fick vänta tills senare.

Han vände sig mot kvinnan och upptäckte att hon fallit i djup sömn, och strax därefter släppte hon sig.

Under hela flygresan
fes kvinnan i sömnen med jämna mellanrum. Han funderade på ett tag på att väcka henne, men vid ett tillfälle släppte hon sig så kraftigt, att han tänkte att om hon inte vaknade självmant av det, vad skulle han då ha för chans?

Det var så pass illa att piloten skämtsamt talade i högtalarsystemet om viss turbulens inne i planet.

Andra passagerare vände sig om och såg mot deras platser, och Hadar kände hur de alla antog att det är han som lättade på trycket. Hela flygresan började utveckla sig till en fruktansvärd mardröm. Tro fan att sonen blir antisocial med en sådan moder tänkte Hadar.

Stanken blev snart outhärdlig och det kändes som om de befann sig i en flygande surströmmingsburk. En liten pojke försökte förgäves få upp ett fönster och strax därefter öppnades luckor och syrgasmasker föll ned framför samtliga passagerare.

Hur kan en så utanpå vacker kvinna vara så rutten inombords?…

 

Hadars väska var den sista att komma åkandes på rullbandet. Han hade inte väntat sig annat

Rullbandet stannade och luckan till väskhangaren började så sakta stängas. Hadar greppade tag i den och gick mot utgången. Han var nästan ensam på terminalen.

En färgad kvinna vaskade sakta golvet. En man grät vid en telefonautomat längre bort.

Den svala kvällsluften svepte om hans ansikte när skjutdörrarna steg åt sidan. Han gick ut bärandes på sin väska och kunde precis se sista bussen lämna hållplatsen två minuter för tidigt. I bakrutan på bussen kunde han se den lille pojken från flygplanet som tittade på honom, räckte ut tungan och höll för näsan.

Bussen försvann ut i kvällen. Det rådde inget tvivel i Hadars sinne att passagerarna på bussen kollektivt övertalat chauffören att åka iväg innan han skulle hinna kliva på. I felaktig fruktan av att det fruktansvärda fluktuerandet från flyget skulle infinna sig igen.

Det skulle alltså bli taxi för min del, tänkte Hadar. Lika bra är väl det. Firman skulle ändå stå för alla resekostnaderna.

 

Efter en taxiresa där han fått reda på allt om taxichauffören och lite för mycket om dennes ex-fru låg Hadar med ytterkläderna på den hårdbäddade hotellrumssängen. Han såg upp taket på en fläck, som man med lite fantasi kunde få till den gamla partiledaren Gunnar Heckscher.

Han suckade och reste sig upp. Det var mörkt ute och all utsikt fönstret erbjöd var över en bensinstation som närmade sig stängningsdags. En dusch skulle kännas bra nu. Allt känns bättre efter en lång varm dusch.

En kort kall dusch senare låg Hadar nedbäddad i den hårda hotellbädden och förbannade tyst tillvaron. Genom den lövtunna väggen kunde han höra hur en man snarkade kraftigt i sin säng. Strax efter började även dennes fru att snarka. Det hela lät som en opera skriven av en mentalpatient.

 

Vad i helvete är det för fel på dig?! Skrek Hadars chef i telefonen.

Hadar kunde inte riktigt svara på frågan som han hursomhelst misstänkte var retorisk.

Vad fan gör du där? Fortsatte hans chef som mycket riktigt inte väntat sig ett svar på första frågan. Jaa. Sa Hadar osäkert. Har han blivit senil, tänkte han, vet han inte varför jag är här? Hur skulle han förklara detta utan att skämma ut chefen för dennes misstag? Jag ska ju inspektera om verket miljöanpassat sin verksamhet, sa han till slut försiktigt.

Det blev tyst på andra sidan luren. Hadar tänkte att chefen nu förläget insett att han bedragit sig och skulle nu skamset be om ursäkt. Men där hade Hadar helt fel. Tystnaden berodde på att chefen nu fyllde sina lungor med det mesta av luften i sitt kontor för att sedan spotta ut ord i samma hastighet som ett maskingevär.

Herrejävlar Hadar! Skrek han, är du helt frånkopplad verkligheten? Det är ju först nästa vecka som inspektionen ska ske! De har lagstadgad rätt att hinna med anpassningen till nästa vecka! Vad är det för fel på dig mänska?! Hadars chef var mycket för att veta vad för slags fel folk hade. Felet med dig är ditt otillräckliga intellekt och bristfälliga kunskaper i att avläsa en vanlig förbannad kalender! Hadars chef var också mycket för att tala om vad för slags fel folk hade. Tro inte att du kommer att erhålla lön för de här dagarna! Det här går på din semester! Hör du mig Hadar! Semester!

Och nog hörde Hadar. Han höll nu luren på armlängdsavstånd från sitt öra och kunde likväl uttyda varje ord kristallklart. Han tyckte sig även kunna höra varje fräst droppe saliv som träffade telefonen. Han la på luren utan att säga något, väl medveten om att chefen inte skulle finna sig tillfreds med den utskällning han redan utdelat och skulle finna sig tvingad att ta ut det på någon annan än Hadar på kontoret. Hadar gissade på att det skulle bli postsorteraren som var harmynt och hade svårt att se folk i ögonen.

Semester, tänkte Hadar när han klev ur telefonkiosken. Ja det kanske är på tiden det…

Trettio dagar mörker

...Det här känns... bekant. Men jag kan inte sätta fingret på det.
Verkar bli kool.

New York 1933

…Hittade en gammal novell som jag aldrig avslutat. Men som jag plötsligt, oprovocerat och oväntat skrev klart idag. Lägger ut den här, för allmän beskådan och bespottning.

NEW YORK – 1933

Novell Av Daniel Ojanlatva

***

Apan KONG världens åttonde underverk!

Carl Denham presenterar ett av naturens underligaste nyck.

Jätteapan KONG!

För endast en kväll erbjuds ni att ta del av

Guds mäktigaste och märkligaste skapelse.

Tveka inte, utan köp biljetter nu!

Imorgon kan det vara för sent!

Så stod det på affischen uppsatt på ett byggarbetsplank. Men Andy såg den inte när han raskt gick förbi med händerna djupt nedkörda i byxfickorna och kavajslagen uppfällda för att hindra blåsten från att söka sig ned under hans kläder. Andy hade bråttom och hans tankar var på ett helt annat håll. Andy hade problem. Roten till hans problem, som han såg det, var Tess.

Tess var Andys fästmö och Tess var förbannad. Det var ingen tvekan om det. Hon var förbannad. Och anledningen till att hon var förbannat var Andy.

Hon gick inte och skrek ut sin ilska på främlingar, hon snäste inte av personal på restauranger, hon var inte otrevlig mot sin åldrande mor. Nej hennes ilska var helt och hållet riktad på Andy. Det var ingen omotiverad ilska heller, om ni tror det. Nej hennes ilska hade starka grunder och kan indelas i tre olika kategorier. Andys lögner, Andys drickande, och Andys spelande. Men som ni märker, så är den gemensamma nämnaren alltid – Andy.

Nu kanske ni också har dessa laster som Andy har och tycker att det är väl ingenting att tjafsa om. Men ni måste förstå vilken grad det handlar om. Inte hade Tess ens höjt ett varnande ögonbryn om Andy tog sig ett glas då och då, eller om han ljög om saker som att fastnat i trafiken och därför var försenad. Inte ens hade hon brytt sig om att han ibland i smyg tog sig en tripp ned till travbanan och satte ett par dollar på Smoking Bandit, häst nummer sju.

Nej dessa saker hade inte Tess brytt sig om. Men när Andy har spelat bort hela hennes fasters arv på en häst som skulle duga mer som nattportier än som travhäst och sedan full som ett ägg försökt bortförklara detta med en förklaring som bland annat innehöll rånare, norska sjömän och ett havsodjur. Ja då är det inte mer än rätt att Tess blev förbannad.

Faktum är att Tess hade blivit så förbannad att Andy hade fått söka sin tillflykt genom närmsta fönster, lämna sin dyrbara bil på parkeringen och springa tills han tappade andan och orienteringen. Han hade sedan vaknat på en parkbänk i central park, frusen med huvudvärk och torr i munnen. Han hade endast vaga minnen av gårdagen, men visste att saker och ting hade gått fel, och under promenaden hem till sin lägenhet i Empire State Building så började bitarna mer och mer falla på plats. Han var verkligen illa ute. Ingen tvekan om den saken.

Men fastän han sakta börjat inse hur illa saker var, så kände han på sig att de skakningar han hade nu, inte skulle kunna mäta sig med när han till fullo insett situationens allvar.

Han var skyldig Tess pengar, mycket pengar. Detta var inte hans fel, det visste han. Det var Harrys fel! Harry som sagt att den hästen är en säker vinnare: Harry som sagt att det är som att stjäla godis från ett barn. Harry som har lämnat stan.

Herregud, hur fick dom ens dit den där hästen. Den kan inte ha gått dit själv. Den skulle inte ens orka varvet runt om så dens liv hängde på det, och låt oss inse fakta, det gjorde det.

Harry! Om han ändå kunde ha Harry just nu framför sig. Med hans glesa tänder och skelande blick. Vad han inte hade gjort för att få ha sin gamle härlige vän Harry nu framför sig. Så han kunde klippa till honom rakt i hans skeva ansikte.

Hur hade Harry kunnat föra honom så bakom ljuset? Hur kunde han behandla en vän på detta sätt? Andy förstod att detta illdåd inte kunde ha varit ett verk av Harry ensam. Harry skulle inte kunna planera en picknick själv. Någon måste ha vilselett honom till att lura Andy så grundligt. Men hur allt detta hängde ihop och vem som drog i trådarna kunde Andy inte begripa. Inte just nu i alla fall, inte med ett bultande huvud och en arg Tess som väntade att få sätta tänderna i honom. Andys tankar gled tillbaka till Tess. Vad skulle hon ta sig till? Vad är hon kapabel till att göra?

Andy rös. Tess var kapabel till att göra det mesta, det visste Andy av erfarenhet. På något sätt var Andy tvungen att betala tillbaka hennes pengar, och om han inte klarade av det, så skulle hon på något sätt se till att han skulle komma att lida för det. Antingen ekonomiskt eller fysikt, helst på båda sätt om möjligt. Det enda sätt hon skulle lyckas genomföra det på är om hon säljer Andys bil. Bilen som var hans käraste ägodel. Bilen som var hans dyraste investering. Bilen som stod parkerad på hennes uppfart.

Klart hon skulle sälja bilen. Det rådde ingen tvekan om det för Andy. Hon skulle göra det för att ge igen, och det med råge. Just nu kanske en fet och vidrig spekulant stod och fingrade på hans bil. Andy började få panik. Vad skulle han ta sig till?

Han vågade inte riktigt vända om och gå tillbaka. Tess kanske inte riktigt hade fått den tid hon behövde för att kunna lugna ned sig. Och Andy såg helst att hon var lugn när hon träffade honom. Dessutom kanske inte Andy just nu såg ut på sitt mest charmiga sätt. Luggen låg tätt slickad mot hans panna och han luktade ärligt talat vedervärdigt. Sedan hade han märken i ansiktet som han hade vaga minnen av kan ha kommit från en nattlig kamp med en av parkens ekorrar.

Nej det bästa var om han kunde komma hem. Duscha av sig lite av skammen och sedan ringa till Tess. Det var nog det bästa han kunde göra av situationen. Så han fortsatte gå rakt mot den bitande blåsten.

Redan i korridoren mot sin lägenhet hörde Andy hur telefonen ringde inne hos honom. Han stannade till mitt i ett steg. Han kände det långt inne i benmärgen att det var Tess som ringde, och plötsligt hade han en klump i halsen som verkade svälla tills han tappade andan. Vad skulle han göra? O gode herre, vad skulle han göra?

Plötsligt blev han med ens tydligt medveten om situationen han befann sig i. Stående som en idiot i korridoren och rädd för en telefonsignal. Det var ju inte direkt som om Tess kunde se honom genom telefonen, och han behövde ju faktiskt inte svara. Det var till och med bra att telefonen ringde, tänkte han. Då betyder det att Tess fortfarande är hemma hos sig, till skillnad från att hon skulle vara hemma hos honom, väntande bakom dörren med en gjutjärnspanna.

***

Att hon skulle döda honom var hon helt på det klara med. Frågan var bara hur? Tess hade nu ägnat denna tanke skrämmande mycket tid. Han borde kokas i olja. Denna tanke avfärdade hon dock då den innebar logistiska problem. Bara att finna en gryta stor nog för uppgiften verkade omöjligt inom den tidsram hon hade att arbeta inom. Nej det måste finnas något annat sätt även om oljekokningen var hittills det mest lockande. Plötsligt kom hon på det som torde ha stått självklart - han borde slitas itu av vilda hästar! Men lika snabbt avfärdade hon även denna tanke. Även om hon var en stor vän av hästar, och gärna hade sett att inviga ett par sådana i hennes planer, förstod hon att detta skulle innebära ännu större logistiska problem än oljekokningen. Kanske hon bara skulle skjuta honom? Hennes faders gamla armérevolver låg ju faktiskt i skrivbordslådan i rökrummet. Det enda hon skulle behöva göra var att rikta den farliga änden mot Andy och trycka av. Det skulle vara som att lösa alla problem med en knapptryckning. Det skulle i och för sig kunna bli ganska blodigt hade hon förstått. Tess gjorde således sig själv en mental notering att inte skjuta Andy på någon av de persiska mattorna i huset. Medan hon gick runt i huset för att finna en lämplig plats att skjuta Andy på så kastade hon ett öga ut genom fönstret. Och där stod den, lösningen på hennes problem –Andys bil.

Att ge sig på Andys bil skulle vara som en dolkstöt rakt i Andys hjärta, detta visste Tess och Tess visste att Andy visste att hon visste det. Och här står den, mitt på hennes uppfart.

Andy måste vara helt utom sig nu tänkte hon. Att hon inte kommit på detta tidigare?

Problemet var, och detta visste hon av erfarenhet, att hennes ilska svalnade alldeles för snabbt. Just nu ville hon inget annat i hela världen att Andy skulle få lida och att hon skulle ha biljett till första parkett på den föreställningen. Men hon visste att det bara var en fråga om dagar innan hon kände annorlunda, kanske till och med en fråga om timmar.

Och av någon anledning veknade hon alltid när det kom till frågan om Andy. Hon kunde helt enkelt inte med sig att vara arg på honom särskilt länge, vilket just nu gjorde henne om möjligt ännu argare. Men den här gången skulle hon inte vika sig!

***

"Hejälsklinga" inte mig! Hur understår du dig att "Hejälsklinga" mig?!

Andys hand darrade så att det blev ett smattrande ljud då hans framtänder slog mot telefonluren.

Men hjärtat, sockertopp…

Tess kokade.

Om du inte är här inom en timma Andy, så svär jag, jag SVÄR att det är det sista du sett av din fåniga lilla bil!

Det var länge sedan Andy sprungit så snabbt och det kände han. Han flåsade sig genom korridoren, hostade sig ned för trappan och väste hela vägen ut ur lobbyn.

Det var precis att han hann med tunnelbanetåget. De i vagnen studerade honom först intensivt, eftersom de alla trodde att en person som andas så kraftigt inte blir ståendes på fötter länge. Men till deras morbida besvikelse började hans andning lugna ned sig och de återgick till att läsa sina tidningar. Andy vågade inte ens tänka på vad han skulle säga till Tess när han kom fram. Men han visste att bara han kom dit, så skulle på nått sätt hans bil klara sig, och det var det viktiga. Prioritering ett. Bara bilen överlever detta och förhoppningsvis han själv. Han såg ut genom fönstret när tåget åkte ut i friska luften över rälsbron. Staden hade börjat pulsera igen, neonskyltarna blinkade ikapp med varandra. Tåget skakade till plötsligt och sekunder efter kom det man inte vill höra. Ett gällt kvinnoskrik. Alla ryckte till.

Det Andy såg går inte att beskriva. Han trodde först att tåget var på väg rakt in i ett berg, ett hårigt sådant. Men sedan såg han att det var något levande, något enormt stort och levande.

Det var en gigantisk gorilla. Andy har varit med om hemska saker i sitt liv. Men inget, inget kan mätas med hur det var att befinna sig inne i tunnelbanevagnen som flitigt bankades till skrot av trettiometer hög apa. Alla tumlande omkring i vagnen när Kong försökte slita den i bitar. Med Guds försyn föll Andy rakt genom ett krossat fönster, lyckades ta tag i kanten och sedan släppa sig ned två meter till asfalten. Han sprang för livet. Bort. Bort från kaoset, människornas skrik som blandades med skriket av metall som vreds och vrålet av en vredgad apa. Han sprang.

Det tog honom en halvtimma att i kaoset hitta en telefon att ringa från. Det var från Barneys Bar. Han slog med numret med händer som darrade fastän han försökt stadga dem med fri whiskey som bartendern bjöd till alla som flytt in från Kongs massaker på gatan.

Numret kopplades, Tess svarade.

Älskling! Tack gode Gud att jag fått tag på dig. Du kan aldrig ana vad som har hänt! Du kan aldrig ana. Jag var i tunnelbanan på väg till dig, när en enorm gorilla slog sönder spåret och hela vagnen. Jag ska vara glad att jag lev…hallå? Hallå?!

Tess hade lagt luren på bordet och gick till ytterdörren. Där plockade hon upp släggan hon lånat av vaktmästaren och sedan började hon slå sönder Andys bil.

I am legend

...Nu finns teasern på plats. Jodåsåatt..

Att säkra sin plats i komedihistorien

...Säga vad man vill om Steve Martins karriär på senare tid (även om jag gillade hans underskattade Shopgirl, som blev totalt nedmejad av Lost in Translation)

Men när man har gjort en sådan här scen, då blir man förlåten för mycket.
Jag tror nog jag ska ha den här scenen på en topp-fem lista, roligaste filmscener..

Smack the pony

... En morgon går lätt åt att bara kolla igenom Smack the Pony klipp!



Notera hur bra färgerna i klippet passar med bloggen..

Smack the Pony

...Dämpar min Smack the Pony abstinens med lite kaffe, bara vanligt kaffe, i en vanlig mugg..

Den kreativa processen

…Att snickra ihop ett filmmanus är ungefär som att måla om ett rum (ok kanske inte den bästa liknelsen)

Man sitter först och bestämmer hur man vill att rummet ska se ut, det är den roliga biten. Sedan köper man in färg, penslar, spackel och täckplast. Man tejpar lister och lägger ut plast på golvet, spacklar igen ojämnheter, kanske man måste måla först med en grundfärg. Detta är beroende på läggning den tråkiga biten. Sedan börjar man måla, man är noga för att slippa gå tillbaka och åtgärda. Man arbetar sig sakta och metodiskt framåt. Ser till att sluta måla vid lämpligt ställe och tvättar penslar. En vägg är kvar, imorgon kan man flytta möbler för att börja med andra väggen. Man ser redan tydligt hur det kommer te sig. Man är nöjd. Man kokar kaffe.

Problemet är att så har jag aldrig målat ett rum.

Jag sitter först och bestämmer hur rummet ska se ut, det är den roliga biten. Jag köper färg som i slutändan visar sig vara för lite färg. Jag vet mig ha penslar hemma så jag köper inga. Penslarna jag hittar hemma visar sig vara strax under diamant i hårdhet. Jag åker tillbaka och köper nya penslar. Jag börjar med att ställa mig framför den första väggen med en pensel som dryper av färg och sedan kastar jag likt Jackson Pollock färgen på väggen så det blir ett explosivt streck. Detta gör jag för att det är roligt. Sedan märker jag att färg kommit på golvet och en stol i närheten. Jag har inte plastat in golvet eller flyttat möblerna tillräckligt långt bort. Detta då jag av någon anledning inbillat mig att jag ändå skulle vara försiktigt. Jag tvättar stolen innan färgen torkar men struntar i fläcken på golvet eftersom det är lättare att ta bort den efter den torkat. När jag går tillbaka med disktrasan upptäcker jag att jag trampat i fläcken och det finns fotspår till köket och på köksmattan. Jag lägger mattan i tvätten och går tillbaka till väggen. Därefter målar jag lite varsomhelst, jag ritar figurer och skriver mitt namn på väggarna. Sedan tar jag paus och kokar kaffe. Penseln lägger jag försiktigt på stolen med håren över kanten. Sedan går jag tillbaka med kaffe och sätter mig på penseln och får färg på byxorna.

Ungefär så har jag märkt att jag skriver manus. Jag vet var jag är på väg med manuset, men vägen dit är ganska stökig. Problemet är att övertyga andra att man vet vad man sysslar med. Jag menar, hade jag varit målare så hade familjen som kom hem på kvällen och sett dagsresultatet efter snabb överläggning kommit fram till att de lika gärna hade kunnat spendera sina pengar på att låta hyra in en grupp apor att måla om köket.

Samma sak var det när jag gick konstskola. Jag är inte särskilt duktig på att måla, men jag vet vad som är snyggt. Och jag får helt enkelt hålla på ända tills jag fått till målningen till något jag tycker är snyggt. Det enda jag måste göra är att börja om, och jag har inga problem med att radera och börja om.

På fredag ska jag lämna in det första treatment på barnfilmen. Det känns lite nervöst. Jag har alltid haft ett färdigt treatment eller manus att försöka få en producent intresserad av. Nu däremot har en producent anlitat mig att skriva ett manus, vilket gör pressen större. Jag hoppas de inte efter snabb överläggning kommer fram till att de borde spenderat pengarna på att låta en apa skriva manuset istället.

Beat on the brat

… Hamnade av en slump på Uppsalabandets Napoleons releasespelning på Underbara Bar. Det är ett gäng på elva pers (!) som spelar indiepop/soul/funk musik och är riktigt jäkla bra.

De har den entusiasmen som man bara kan ha när man är ung och i ett band. "Titta så tjugo de är" skrek min kompis och pekade. Jävligt pepp att dricka öl och se bra livemusik.

Men allra bäst blev det när de skulle spela sin releasesingel. Det som hänt var mest troligt att de spelat över tiden, eftersom klockan var 2230. En vakt, som då hans första val av arbetsgivare –Spandaufängelset, tyvärr lagts ned, och istället valt att jobba på Underbara bar, tyckte det var dags att sätta ned foten. Helt plötsligt befann vakten sig så nära sångaren att sångarens flämtning studsade direkt tillbaka på honom själv. "Jag sa åt er" skrek han och krävde att all musik skulle upphöra. Vad han sagt åt dem framgick inte för oss oskyldiga åskådare och är fritt för spekulering. Han kan ha sagt "spelar ni inte creedence så sliter jag er i bitar" Vi kanske aldrig får veta…

Hursomhelst så blev det såklart tumult. Ni vet när boxare slutar boxas och börjar slåss istället och helt plötsligt är hela ringen fylld med folk som försöker hålla isär folk och folk som bara råkade fara med i rena farten efter att de återvänt till sin plats från toaletten. Precis så såg det ut. Fast ni måste lägga till körtjejer, en sångare utan tröja, en vilt vevande vakt och en tvärflöjtist för att få en full bild av situationen.

Så otroligt fantastiskt oprofessionellt att ge sig på ett band som har releasefest i samma stund som de ska spela sin releasesingel. Ok att det finns regler, men han får väl göra någon form av avvägning i vad som passar situationen bäst. Hade det varit ett dödsmetallband som just var i färd med att avsluta passande med djuroffer är det en sak. Men herregud det här bandet hade en xylofonist! När såg ni senast en xylofonist trasha ett ställe?

Xylofonisten var för övrigt väldigt karismatisk på scen och vi kom på att det är nog ett instrument som kräver karisma. Jag menar han måste veta att om det någon gång kommer till läget att bandet inte har råd med så mycket medlemmar så är xylofonisten den första som ryker.

Det slutade med att de fick framföra låten a capella istället. Keyboardisten som var lite av en hjälte och uppviglare genom hela spelningen uppmanade alla att lämna stället efter den skitbehandling som bandet fått. Det gjorde mig glad att de flesta stack. Vi gick vidare och fick höra om fotbollkaoset i taxin. Det var säkert lika spännande men hade fan inte en tvärflöjtist inblandad.

Kolla upp bandet här

Kiss Kiss Bang Bang

… Shane Black måste göra en film snart igen! Jag blir tokig av väntan. Jag har till och med lyckats med konststycket att inte bli uppeldad av det faktum att Tarantino har släppt en ny film. Nej jag vill se en till film av Shane Black. Hur koolt namn är inte det förresten?

Jag tycker hans Kiss Kiss Bang Bang är fantastisk! En Neo-Noir som inte är fullspäckad med ironiska referenser till andra filmer i samma genre.

Sitter och kollar igenom extra materialet och skrattar åt Val Kilmer som verkar väldigt sympatisk fastän alla verkar säga att han är ett drygt svin. Hursomhelst roligt när han säger :

"Can we get Russel Crowe, Sheryl Crow, The Counting Crows and the Black Crows together with Jack Black, Shane Black and Will Smith?"

Har du lyckats missa filmen så kolla genast upp den, och har du sett den så se den igen, och förväxla aldrig filmen med Kiss Kiss Gang Bang som är en heeelt annan film!